Del 1

Tänk dig en plats så långt borta att du inte förstår hur långt borta det är.

---

Svart. Enorma formationer av svart var det enda som gick att se genom det lilla observationsfönstret. På grund av planetens mörker hade utforskningsskeppet Ignotus nästan passerat himlakroppen på sin väg genom det okända solsystemet. Ytan absorberade i stort sett allt ljus från den avlägsna stjärnan och gjorde den stora sfären till ett spöke i rymdens skuggor. Nora kunde inte slita blicken från bergen som växte sig allt större desto djupare de färdades in i atmosfären. Hon och resten av besättningen var i färd med att landa i det svarta och okända landskapet. Landningsmodulen var liten och precis anpassad till att husera en grupp på fem personer och nödvändig utrustning för mätningar av olika slag.

Atmosfären som kapslade in planeten tycktes vara en kompakt sådan, för när de hade passerat in i den hade hela modulen börjat vibrera. Något som oftast sker vid nedstigningar. I den här modulens fall skulle det inte ske för den var utrustad med gravitationsstabilisatorer och de skulle motverka alla typ av oönskade rörelser, inuti och utanpå modulen. Här existerade inte bara vibrationerna utan de blev starkare och det tog inte lång tid förrän det var oroväckande. Noras tänder skallrade och hon kunde höra de andras käkar hoppa på samma sätt som för henne.

"Stabilisatorerna verkar vara fullt fungerande, men de klarar inte av påfrestningen. Jag...".

Det var svårt att höra pilotens ord genom högtalarsystemet och de sista orden försvann i donet som vibrationerna orsakade. Nora försökte själv att säga något och hon kunde känna hur stämbandens ljud togs ut totalt. Det var som att prata framför stora och kraftfulla högtalare. Med insikten att det var omöjligt att kommunicera genom tal, riktade hon om sitt fokus till att försöka använda kroppsspråket. Dock insåg hon rätt snabbt att användande av sina armar också var omöjligt då de kändes tunga som bly. Krampaktigt höll hon istället kvar i armstöden och hoppades att de snart skulle vara igenom de yttersta lagren av atmosfären och därmed vara närmare ytan för att kunna använda pulsmotorerna. Hon tittade på sin besättning och såg rädsla, upprymdhet, irritation, illamående och flera andra känslor som förmodligen dessutom syntes i hennes eget ansikte. För att inte duka under för det kollektiva obehaget vände hon blicken mot observationsfönstret igen. Trots den avlägsna stjärnan och den mörka färgen var landskapet möjligt att urskilja. Stora dalar och vad som verkade vara flodbäddar sträckte ut sig bland de svarta bergen som bara blev större och större. Mount Everest skulle nog liknas vid en kulle som den hade placerats intill de här giganterna.

Det var inte den första planeten de utforskade, utan de hade gjort två tidigare vandringar och för Nora skulle det aldrig upphöra att försätta henne i extas, trots att varje ny planet kom med sina egna utmaningar. Hon fick vara bland de första som satte sina fötter på helt okända världar och dessutom vara på jakt efter kolonivänliga planeter. Uppdraget som tilldelats Ignotus, det första skeppet av dess slag, och besättningen ombord var ett stort kliv i människans utveckling och en nödvändig sådan då jorden hade dess begränsningar. De skulle hitta planeter där det skulle vara möjligt att bygga bosättningar och resursstationer. Där ute i den kalla rymden var det allt annat än enkelt. Planeter hittade dem i obegränsad mängd, men det måste vara planeter som levde upp till de krav som ställdes. Nämligen tillfredsställande atmosfär, gravitation och resurser. På ett år hade Ignotus lokaliserat hundratals intressanta planeter och enbart tre av dem hade bedömts uppnå kraven för mer djupgående undersökningar. Huvudskeppet hade utrustningen att avsöka planeternas mest grundläggande egenskaper. Men för mer detaljerade data var landningar och vandringar nödvändiga. Det var här Nora kom in i ekvationen, då hon var förste-forskare i en grupp kollegor inom atmosfärsvetenskap och geologi. Deras funktion var att inhämta data från planeterna och leda analysen av den ombord på Ignotus. Den svarta planeten som de passligt hade kommit att kalla den utgjorde deras nästa mål.

Utan förvarning ryckte farkosten till uppåt när pulsmotorerna startade. Det kombinerade ljudet av motorerna och vibrationerna pressade mot trumhinnorna så hårt att det brusade. Modulen verkade även kastas från sida till sida av någon okänd kraft. Magen vände sig hos Nora. Nära att spy drog hon flera djupa andetag medan hon hörde någon som misslyckades att hålla sitt illamående i schack till höger om sig. Den fräna odören av magsyra spred sig snabbt i det lilla utrymmet innan det avlägsnade sig med hjälp av ventilationen. Kvar fanns en sötare efterdoft som inte var till hjälp för deras illamående, utan gjorde vistelsen nästintill oumbärlig. Men det fanns värre saker att oroa sig över. De stora krafterna som var inblandade fick Noras hjärna att ge henne tunnelseende och allting snurrade. Det gav henne återblickar till deras rymdfärdsutbildning, då de behövt testas för olika mängd av G-kraft. Sakta men säkert började vibrationerna dö ut, men ryckningarna i skeppet upphörde inte utan det blev värre. Hon slängde en blick mot sitt fönster och såg att det hade förslutit sig. En säkerhetsåtgärd vid hög påfrestning om hon kom ihåg rätt. En snabbt klick på hennes armstöd öppnade kanalen till cockpiten.

"Vad är det som händer?" ropade Nora till sin mikrofon.

"En storm som kom från ingenstans!" svarade piloten genom de knastrande högtalarna. "Den har oss hårt."

"Ta oss ur den, Jennifer! Jag vet att du klarar det." sade Nora och hennes röst var så stadig som hon kunde uppnå.

"Jag försöker!" Jennifers röst var ansträngd och desperationen lyste igenom. "Jag behöver någon mer här framme."

Det var hastiga beslut som gällde nu, det visste Nora. Med hennes kunskap om atmosfärers rörelser och med vad hon kunde om stormar uppskattade hon att de höll på att kastas fram och tillbaka av gasvågor som rörde sig i komplexet. Troligen inte allt för långt från stormens öga, om stormar var formade på det sättet på den här planeten.

"Jag är på väg."

Nora var så kortfattad hon kunde för att spara all tid som var till förfogande. Stela fingrar försökte pressa upp säkerhetslåset på hennes sele, men det visade sig svårt efter att ha varit skräckslagen och spänd. Efter flera sekunders lirkande klickade låset till och hon var fri. De andra stirrade på henne med skräck och förvirring, men hon hade inte tid för diskussioner. Bergen och deras klippväggar som hon såg innan kunde vara några meter ifrån dem i just det ögonblicket. Den artificiella gravitationen i modulen konkurrerade förmodligen med planetens, för när hon pressade sig framåt mot cockpiten kändes det som att osynliga rep drog i henne från olika håll samtidigt. En kraft ville dra henne åt höger, medan en annan ville neråt till vänster. Allt på samma gång som stormens turbulens viftade runt dem som en trasa. Utan den artificiella gravitationen som ändå gjorde någonting hade Nora varit dödsdömd redan när hon valde att trycka loss sitt säkerhetslås. Armar från resten av besättningen greppade tag i henne och hjälpte till att pressa och dra i riktning mot cockpitens dörr. När Nora nästan var framme vid dörren flyttade sig kraftriktningarna och hon föll med en hård smäll rakt in i den. Smärta sköt ut från sammanstötningen av hennes huvud och knän och allt blev suddigt för några millisekunder. Flämtningar och tjut hördes från de tre personerna där bakom.

"Är du skadad?" frågade Colton.

"Nej." svarade Nora och tryckte sig ifrån dörren för att pressa till öppningsmekanismen.

Nästan omgående började dörren att surra och röra sig i sidled. Först hade hon byggt upp ett scenario i sitt huvud att det inte skulle fungera, men dörrens medgörlighet gav henne lite hopp. Allting hade hittills inte gått totalt fel. Inne i cockpiten flimrade det mellan ljus och mörker från displayskärmen som utgjorde modulens visir utåt. Stora virvlar av mörk gas dansade förbi och de hade nästan en hypnotiserande effekt. Jennifer stod till hälften rest från sin pilotsits, strävandes mot sin säkerhetssele för att nå alla möjliga reglage och knappar samtidigt som hon försökte manövrera styrningen.

"Sätt dig ner. Säg vad jag ska göra." befallde Nora medan hon tog ett hårt grepp i pilotsitsens ryggstöd som stabilisering. På samma gång hörde hon hur dörren återslöt sig bakom henne och det blev bara hon och piloten nu.

Mer behövdes inte sägas, utan Jennifer satte sig ner direkt och gav Nora instruktioner om vad hon skulle trycka på och när. Det tycktes inte finnas ett larm som inte hade utlöst, för det blinkade varningslampor överallt. Nora hade svårt att hålla koll på allting och det var någonting annat som pockade på hennes uppmärksamhet. Vad som verkade vara svart grus virvlade runt i den mörka stormmassan och det kunde höras hur de små fragmenten kolliderade med modulens skrov. Det var den enda förvarningen de fick.

"Jennifer, vi måste uppåt. Nu!" skrek Nora och hon kastade sig fram i panik och drog i styrspaken bakåt.

På en sekund skingrade sig den mörka stormen och den svarta markytan kom explosionsartat närmare. Pulsmotorerna tjöt av ansträngningen från den plötsliga och kraftiga riktningsförändringen och de lyckades få övertag mot stormens pressande massa. Känslan besättningen fick uthärda kunde liknas vid känslan under ett bungyjump. Först fritt fall, följt av ett utdraget bromsande och sist det kraftiga kastet bakåt. Det var som att hela den verklighet som Nora upplevde sögs framåt och drogs ut i ett hissnande kaos av ljud och färger. Hennes bröstkorg pressades mot ryggstödet och all luft försvann ur hennes lungor. Kippande efter luft kämpande hon med sina armar mot ryggstödet och planetens gravitation som drog i dem. Modulen gjorde en extremt snäv båge och sköt iväg i en annan riktning, bort från marken. Men också bort från all den navigering de hade lyckats att etablera. För några sekunder började det mörkna i utkanterna på Noras synfält och medvetslöshet var inte långt borta, men hon kämpade sig tillbaka till både andning och fullt medvetande. Med i stort sett ingen kraft kvar i kroppen föll hon till golvet i en sittande position med huvudet i sina händer.

När hon kunde förnimma sin omgivning mer detaljerat igen upptäckte hon att de inte utsattes för samma turbulens som tidigare och riktade sin uppmärksamhet mot visirskärmen. Rörelserna utanför var betydligt långsammare, men det var fortfarande en storm av gas och stoff från planetens yta.

"Hur visste du?" Jennifer var andfådd efter att hon också hade kämpat med sin andning.

"Gruset i vågorna." Rösten kom fram som ett hest raspande och Nora kände hur torr hon var ända ner i halsen. "Nära marken virvlar det upp i stormen. Vi måste..." men Nora blev avbruten.

Ett gnisslande ljud skar genom den relativa tystnaden som uppstått, följt av en hög smäll och ett ryckande under henne.

"Vi förlorade lastenheten." sade Jennifer uppgivet med sin blick på en statusmonitor. "All vår utrustning."

"Det kan vi inte tänka på nu." sade Nora men hon kände också hopplösheten. "Har du rapporterat något till Ignotus?" Hon tittade upp på Jennifer som kort mötte hennes blick innan hon återvände till skärmen.

"De kan följa modulens informationsflöde i realtid. De bo... Vad är det där?"

Noras blick ryckte tillbaka till skärmen och hon såg på en gång vad Jennifer menade. Något mycket stort växte fram ur stormens dis och det sträckte ut sig åt alla håll. Det kastade en enorm skugga som slukade modulen långt innan den var framme vid objektet. Varken Nora eller Jennifer sade någonting, utan de bara stirrade. Ju närmare de kom desto större blev objektet och mer obegripligt, även skrämmande. Det var något spöklikt över den.

"Skicka ut en avsökningspuls." sade Nora och observerade när Jennifer gav några kommandon till modulens system.

En ny skärm väcktes till liv och på den byggdes en tredimensionell bild upp utifrån pulsens rörelser. Bilden visade att pulsen hade obehindrat rört sig fram till objektet och där blev det stopp. En lång och platt barriär ritades ut på skärmen och den fortsatte i alla riktningar. Det var som att allting bara tog slut.

"Är det... en vägg?" frågade Jennifer och hennes röst skakade lite av rädsla och tvivel.

"Det är inget berg, det är en sak som är säker." sade Nora och drog sig upp för att stå på knä bredvid pilotsitsen. "Ser du, det verkar röra på sig."

Mycket riktigt fanns det rörelser som svepte i alla riktningar i den enorma ytan. Mönstret var bekant och hon insåg vad det verkade att vara.

"Hur vet vi att berg inte kan röra på sig här?" frågade Jennifer.

"Det kan vi inte veta. Men min gissning är att det är gas." svarade Nora och mötte inte blicken hon fick på sig av piloten.

"Hur kan gas forma sig på det sättet? Vi ser ju liksom inte något som håller den tillbaka." Det hördes tydligt att Jennifer var skeptisk.

"Just nu vet jag lika lite som du." sade Nora och blev tyst medan hon funderade. Att hon inte visste någonting sporrade hennes nyfikenhet.

"Vad ska vi göra?" frågade Jennifer men hon fick inget svar. "Nora?" Det gick några ytterligare sekunder innan svaret kom.

"Försök att resa oss upp över den."

Jennifer var snabbt på idén och drog sakta spaken mot sig för att föra modulen uppåt. Stormen kämpade för att hålla dem i sitt grepp, men en acceleration av pulsmotorerna fick farkosten att pressa sig upp längs väggen. Virvlarna och vågorna i gasväggen gjorde att det snarare kändes som att de rörde sig över ett hav av grått och svart. Den artificiella gravitationen som höll skeppets besättning upprätt hjälpte till att späda på illusionen. Desto längre tiden gick ju mer växte Noras nyfikenhet för det egendomliga fenomenet och vad som fanns bakom det. Inget slut var i sikte och hon visste att om de lämnade den här platsen skulle de aldrig komma tillbaka. Ignotus skulle begära deras återvändo och den svarta planeten skulle bli kategoriserad som obrukbar. Hon tänkte inte ge upp så lätt.

"Vi måste passera genom den." sade hon med bestämd röst.

"Men tänk om..." började Jennifer säga men Nora avbröt henne.

"Det kan vara vår enda väg ut. Gör det."

"Fortsätter vi uppåt kommer vi ju till slut att komma ut ur stormen." insisterade Jennifer.

"Och stormen kan ta slut precis på andra sidan av den här väggen. Jag säger det igen. Flyg genom den." sade Nora med ett tonläge som visade att det inte gick att diskutera.

Jennifer gav ifrån sig ett resignerat läte, men hon löd ordern hon hade fått. Pulsmotorerna mullrade när de bytte riktning och väggen slukade visirskärmens synfält. En sista blick utbyttes mellan dem innan Jennifer gav kommandot till modulen att accelerera framåt. Den enorma massan hängde sig ner över dem och displayen mörknade när det lilla skeppet genomträngde gasväggen och försvann.